tomas tillberg

Såg "Så skall det låta" i kväll. tyckte det var mediokert.

Det enda som gav programmet någorlunda glans var Sonja Aldén.

- Men gör det själv, tänker ni.

Men då hade jag tackat nej.

Man bör ha lite mer självkritik än till exempel Marie Linberg. Hon borde tackat nej.

Höjdpunkten kom oannonserat efter programmet. Den utmärkte Robin har en egen talkshow.

Alla talkshows är importerade från USA och originalet Johnny Carson.

Bäst just nu är David Letterman. (och under minst 20 år)

Först ut i Sverige var den utmärkte Lennart Hyland.

Sen har det följt en del bleka kopior (Kristian Luuk (Sen kväll med Luuk) och Ola Lindholm (Riktig talkshow).

En positiv stjärna under senare år har varit den charmanta "Babben", men bäst just nu är malmöiten Robin.

Han kör sin egen stil och har inte bara tajming och känsla utan är lite "full i fan" och vänder upp och ner på en hel del under programmet...

Ett inslag i programmet ikväll var "kändisspotting med Åke" vilket nog är det roligaste jag sett på länge.

Han hade två utmärkta gäster: Hipp Hipps Johan Wester och den trevliga och begåvade sångerskan Sanna Nielsen.

Det var ett kanonprogram och man vill faktiskt ha lite mer när det börjar närma sig slutet, vilket är ett bra betyg.

Men åter till "Så skall det låta" . Där framfördes ju faktiskt en hel del bra låtar.

En låt som jag fastnade för och som jag egentligen inte borde gilla, men när jag tänker efter är den ju faktiskt bra.

I original framförs den av en helt fantstisk sångare och den har både innebörd och tanke bakom sin tillkomst.

Otippat är det: "När vindarna viskar mitt namn" med Roger Pontare. En fantastisk röst och en jäkla bra låt - faktiskt.

Han borde vara med i "Så skall det låta".

Lyssna på den låten så hörs vi imorgon.

Sitter i sen timme.

Har precis installerat en ny version av Winamp och lägger in en massa musik. Har fastnat för Stevie Wonder ikväll.

Det är den utmärkte floristen och musikkännaren (och kompisen) Nisse Jungbeck som lärt mig att fullständigt älska Stevie.

Jag har alla hans officiella plattor: 49 stycken. (Stevies alltså, Nisse har inte släppt någon vad jag vet)

Stevie Wonder är en jävla man, som Piraten hade sagt, och det är ett odelat positivt utlåtande.

Han uppträdde, som någon kanske kommer ihåg, på vår kungs femtioårsfest (tror jag att det var). Han sjöng som sig bör sin utmärkta sång "Happy Birthday". Mitt i alltihop ställer han sig upp och skriker: sjung med!

Om ni är någorlunda bevandrade i musik och kanske då valet av tonarter, vet kanske att Stevie Wonder sjunger som en kastratsångare fast med botten. Det finns bara två artister genom tiderna som skulle kunna ge honom en match och det är kungarnas kung, Elvis Presley och Roy Orbinson (prinsarnas prins?)

Det är i dessa höga toners världskrig som Stevie, (utan ont uppsåt) försöker få den vin-stinna publiken på kungens födelsedag att falla in i.

Jag säger som min brorson Hugo: Lllllllycka till.

Lyssnar på Stevies Live@rainbow från 1973.

Tänk att sitta och bli fullständigt trollbunden av en inspelning från 1973. Samma år som min bror Magnus föddes; jag tycker att han börjar bli gammal; han är fem år yngre än vad jag är.

Nåväl.

Den oerhört utmärkta låten "Living for the city" mynnar ut i ett jam där Stevie, som han senare försöker instruera kungens födelsedagsgäster, dirigerar den månghövdade publiken likt en lejontämjare och det dröjer länge innan han får som han vill.

Inte ens de rutinerade och välsjungande körsångerskorna förstår hans storhet förrän efter en stund och då jä*lar.

Lyssna på liveversionen från 1973 av "Living for the city" du också så hörs vi imorgon.

Jag läste någonstans att om man tyckte "På spåret" är bra så är det ett tecken på att man börjar bli gammal.

Då börjar jag bli gammal.

Nåväl. Såg finalen ikväll och tyckte väl inte att det programmet var bättre eller sämre än något annat program i serien, utom på en punkt.

Husbandet, Triple & Touch är oerhört musikaliska och begåvade.

Idag framförde dessa Lennon & McCartneys All You Need is Love på ett högst föredömligt sätt.

Efter programmets final tände jag till och var tvungen att bege mig till arbetsrummet och lyssna på Beatles.

Denna fanstastiska grupp och detta fantastiska låtskrivarpar. (Lennon & McCartney)

Jag har samlat på mig alla låtar som Beatles har spelat in och det är inte lite.

Det är så skönt att lyssna på lite riktig musik som kontrast till allt detta "idol"-elände.
Datoriserade ljud och tillrättalagda slingor som inte ger något. H

ellre lite skev sång med känsla och hjärta än tvärtom.

dag spelade jag och sonen (Alexander) Guitar Hero på Nintendo Wii. Han är fantastisk på det och jag suger verkligen (första gången jag spelade idag) .

Däremot är musiken kanon och det gläder mig att man satsat på att köpa loss originallåtar. Så när Carlos Santanas version av Black Magic Woman skapade lite problem i den datoriserade världen för mig, tog jag min riktiga gitarr och hängde på istället.

Så det slutade med att jag och Alex jammade till nämnda låt. J

ag på akustisk gitarr och han på Guitar Hero. Sjukt men fantastisk.

Lyssna på All You Need is Love du också så hörs vi imorgon!

Jag såg programmet Klass 9A på Sveriges Televison ikväll och jag är väldigt bekymrad...
Där fanns en lärare som sågade elevernas kunskaper så till den milda grad att jag trodde knappast att det var sant. Speakerrösten förkunnade att kunskapen var förfärlig bland eleverna.

Lärarens språkkunskaper fick stå oemotsagda.

Han sög.

Det är inte konstig att det går utför med det svenska språket.
Så många felaktiga böjningar har jag inte hört sedan min nästkusin Jason gästade sin morfar Sigge Fridén i början av 1980-talet och han bara hade varit i Sverige i totalt en vecka av sitt liv. Under en dag hängde han med mig till skolan. Jasons svenskakunskaper var betydligt bättre än denne TV-presenterade atematik- och fysikläraren,som vunnit priser osv.

Dessutom kom han försent till lektionen (läraren, inte Jason). En halvtimme.

Hmm. Jag är bekymrad.

Hans bestämda artiklar och framförallt hans interjektioner var utom all kritik.

Måhända att hans pedagogik är lysande och hans kunskaper i exempelvis matte är fantastiska. Men hans språkkunskaper i framförallt Svenska är ingalunda godkända. Han ställer krav på eleverna, men tydligen inte på sig själv...


Hur skall vi kunna undvika att Svenska språket försvinner?

Kanske:
Gör som jag gjorde häromdagen: Jag gick in på en antikvariatsida på nätet och köpte Sten Bromans enda skönlitterära verk: "Farväl Kött".

Språket är vassast av det vassaste och intrigen är lite ekivok. Baksidestexten skvallrar om dess inriktning: ...två korta erotiska noveller med epilog... ...är icke skriven för vegetarianer,icke för konfirmander.

Läs den du också så hörs vi imorgon!

Jag har blivit väldigt fascinerad av George Dixons livsöde. George föddes troligen i Spanska Cadiz 1931 och blev tidigt föräldralös. Han växte upp på ett barnhem och fick flytta till Italien under det Spanksa inbördeskriget. Där fanns han när andra världskriget fick sitt utbrott. Då flydde han tillsammans med några äldre barnhemskamrater.
Efter en tid hos en lokal lantrbukare smet han ombord på ett fartyg som fripassagerare och upptäcktes tyvärr. Stadslös och helt utan pass eller några andra papper, ville inget land ta emot honom.
När han av en slump hamnade på S/S Jean och anlade i Åhus hamn var det ingen vacker syn som mötte Landsfiskal Martin Larsson när han kom ner i lastrummet under däck. Där fanns Geroge Dixon fastkedjad och nästan naken.
Landsfiskal Larssons familj tog sig an den då 15-årige föräldralösa grabben, som var utan nationalitet men kunde prata felra språk flytande.

Han stannade i Åhus och utvecklade sin gudabenådade talang. Han var nämligen en sångare av stora mått - han levde verkligen upp still sitt smeknamn Lille Caruso.

Han ställde upp i mängder av talangtävlingar och vann massor av priser. Han var på gång med både skivinspelning och framträdande i Hylands karusellen.

Överst på Georges önskelista stod en egen motorcykel så att han kunde ta sig mellan sina framträdande för egen maskin.
För att få råd med en sådan valde han att mönstra på ett fartyg. M/S Nedjan.
När fartyget lämnade Norrsundets hamn nära Gävle var katastrofen ett faktum. Fartyget gick under och Lille Caruso blev ett offer för havet.


I helgen hade jag ett mycket trevligt möte med en av Landsfiskal Larsson döttrar som växte upp med den charmige spanjoren i sitt hem. Den lilla söta tonårstjejen har hunnit bli 80 år, men charmen - och minnet är det inget fel på.

Det var mycket spännande och givande och det mynnar nog ut i en artikel i någon form.


Mig veterligt finns det ingen inspelning av George Dixons underbara skönsång, men enligt ögonvittnen älskade han att sjunga Italienska klassiker bland annat O sole mio.

En fantastisk sång från 1898:

Che bella cosa na jurnata 'e sole,
n'aria serena doppo na tempesta!
Pe' ll'aria fresca pare gia' na festa...:
Che bella cosa na jurnata 'e sole.
Ma n'atu sole
cchiu' bello, oi ne'.
'o sole mio
sta 'nfronte a te!


Lyssna på en inspelning av O sole mio med den italienske ynglingen Robertino eller kanske Elvis version Its Now or Never så hörs vi imorgon.

Det finns inte så många musikband som har hållit ihop speciellt länge igenom åren. Rolling Stones är ju ett, även om det varit "si så där" med Bill Wymans medverkan de senaste 25 åren.
Beatles är ju också ett genuint band, men de höll faktiskt inte ihop speciellt länge. Många vill mena att Yoko Ono var en stor del i detta sönderfall när hon fick ikonen John Lennon på andra tankar; enligt de flesta belackare var det Onos blotta närvaro som drev en kil mellan Lennon och de andra i bandet (McCartney, Harrison och Starr).

Men det band som verkar ha varit mest genuint under längst tid och dessutom serverat de mest fantastiska hits är nog Dublinbandet U2.
I 32 år har de kört på oförminskat och har väl aldrig haft några egentliga svackor.
Betänk att de kom från samma ort och gick i samma skola. Paul Hewson hade inga egentliga musikaliska kvalitéer när Lawrence "Larry" Joseph Mullen Jr. satte upp ett band där Adam Clayton spelade bas. Nämnde Paul Hewson skulle sjunga och spela gitarr. Till en början gick det sådär. Men sen kom Paul på att han skulle byta till ett coolare artistnamn.

När han började öva på sin nya autograf, ifall någon skulle fråga efter den, var den kortare, coolare och betydligt slagkraftigare.

När han började skriva Bono istället för Paul, skrev han också musikhistoria...

Jag har alla låtar som U2 spelat in och ikväll valde jag att lyssna på den kanske bästa av dessa.

Nu är jag lyckligt gift sedan 13 år tillbaka, men skulle jag gift mig idag hade det absolut varit den låten som hade fått sätta signum på hela festen.

Oavsett: lyssna på "Love Rescue Me" så hörs vi i morgon.

Idag fyller ett av våra nationalhelgon 80 år.
Tyvärr finns han inte med oss längre i jordelivet, men han är levande i allra högsta grad.

Tage Danielsson föddes den 5 februari 1928 i Linköping.

1948 Tar han studenten vid Högre Allmänna Läroverket i Linköping.
1954 Gjorde han tillsammans med Hatte Furuhagen spexet "Gustaf Hasa eller I Fara i Mora"
1955 Anställs han på Sveriges Radios underhållningsavdelning och börjar därmed sitt livslånga samarbete med Hasse Alfredsson

1959-62 är han chef för underhållningen på Sveriges Radio
1960 startar han Melodiradion. Sedan kommer ett antal kända revyer under åren som exempelvis "Gröna hund", "Hålligång", "Gula hund", "Spade Madame", "88-öres revyn", "Glaset i örat", "Svea Hund"

1963 Släppte han sin första bok: "bok"
1964 kommer den första filmen, "Svenska Bilder"  och samma år kommer boken "Sagor för barn över 18 år"
1965 kommer filmen "Att angöra en brygga" och samma år kommer hans nästa bok "postilla" 
1966 Grundar han Svenska Amnestyfonden tillsammans med Hans Alfredsson och släpper boken "Grallimatik" .
 1967 kommer boken "Samlade dikter 1967-1967" . Samma år spelar han Knorrhane i Astrid Lindgrens "Saltkråkan"

1968 kommer filmen "I huvet på en gammal gubbe" och boken "En soffliggares dagbok 1-15 september" och "Mannen som slutade röka"

1968 Tilldelas Hasse och Tage Karl Gerhard-priset.
1969 kommer julkalendern "Herkules Jonssons storverk"
1970 kommer boken "Typer"
1971 Kommer succéfilmen "Äppelkriget" och året efter "Mannen som slutade röka" . Dessutom får Hasse och Tage Taube-stipendiet 1972.

1974 Kommer boken "Tankar från roten" '
1975 Är det dags för nästa succéfilm: "Släpp fångarne loss - det är vår" som resulterar i en Guldbagge . Samma år  Kommer Julklassikern "Karl-Bertil Johnssons julafton"

1978 Kommer filmen "Picassos äventyr" och boken "Tage Danielssons mytologi; ny svensk gudalära"
1979 Är det premiär för musikalen "Animalen" och samma år släpps boken: "Samlade tankar om kärnkraft 1974-1980"

1980 Kom "Animalen" ut i bokform samtidigt som filmen "Sista Varningen" hade premiär. Samma år blev han dessutom hedersdoktor vid Linköpings Universitet

1981 Fick han ur kungens hand "Litteris et Artibus", för litterära och konstnärliga förtjänster. 
Samma år är det också dags för nästa höjdarfilm: "Sopor".

1984 Tage regisserar "Ronja Rövardotter". Filmen får Silverbjörnen i Berlin.
1985, 13 oktober dog Tage Danielsson och lämnade ett stort tomrum efter sig.

Det var alltså, bland annat, Tage Danielsson som Filip och Fredrik hade mage att såga i "På spåret" häromveckan.
Grrr...

Sedan ungefär 15 år sedan skaffade jag allt som Hasse (och Tage) skrivit och förvarar alltjämt i min bokhylla. (Tillsammans med det mesta om Piraten, Sten Broman mfl.).
Allt som oftast läser jag några eller många av Hasse och Tages visdomsord. Det är odödliga verk, de allra flesta och här hittar man mer än ett och annat guldkorn.

Här kommer exempelvis: "Ur Albert Einsteins Dagbok"



Läs något ur Tage Danielsson digra och odödliga bibliografi du också, så ses vi imorgon.

När jag gick i lågstadiet på 1970-talet läste jag varenda rad om Åke Holmbergs delvis läspande och semmelätande privatdetektiv Ture Sventon. Den alltid oklanderligt rutigt klädde gentlemannens ständiga jakt på Ville Vessla upplevde jag som både spännande och inspirerande; hans strävan att alltid låta rättvisan segra.
Men när jag skulle välja någon av Ture Sventon-böckerna i läsläxa under lektionstid sågs inte dessa som något läsvärt.Det gavs massor av andra exempel på läsvärd litteratur men Ture Sventon ingick inte i den digra listan.

Jag kommer ihåg hur jag smög ner till det provisoriska biblioteket i källaren och läste dessa på rasterna, i smyg.
Idag läste jag i Svenska Dagbladets kulturdel om hur Magnus Ringgren berättar om att
"Åke Holmberg visste hur man gör stor litteratur av streckgubbar och kulissvärldar."

Det är fantastiskt hur det självklara kan ställas upp och ner bara tiden får gå. Jag undrar vad som hamnar på de ledande kultursidorna om 30-40 år?

Jag är dock glad att Ture Sventon fått upprättelse och tagit steget in i finrummet. Dock undrar jag och artikelförfattaren fortfarande varför Sventon läspar på vissa "s" och inte andra trots att de ibland är i samma mening?

Magnus Ringgren gör en förtjänstfull sammanfattning om privatdetektiven med den flygande mattan. Kul att läsa. Kul att se att Ture Sventon fått upprättelse. Kul att jag förstod "stor" litteratur redan som liten.

Nu väntar jag bara på att Sven Hassels smaskiga skildringar av andra världskrigets skyttegravsfasor skall bli fina nog för kulturdelen, men den tiden kommer nog aldrig. Språket är för torftigt, personligheterna för enfaldiga, men jag minns det som förbannat spännande och krigsromantiken fick verkligen bränsle.

Men det var när jag trodde att jag vuxit ifrån Ture Sventons bravader. Plötsligt idag insåg jag att det har jag nog aldrig gjort. Det blir till att plocka fram de gamla böckerna och damma av dessa för en ny runda.

Läs du också en Ture Sventon-bok, så ses vi imorgon.

Var på idrottsgalan i Kristianstad igår. Det hade flyttat på sig en liten bit söderut i stan och i år var det första gången man var på den gamla yllefabriken. När vävmaskinerna stängdes av en gång i tiden på grund av dålig lönsamhet stod de fantastiska lokalerna tomma en tid och sedan fick man snilleblixten att renovera dessa och göra ett konferens och mässcenter.
Igår firades alltså den femte upplagan av Idrottsgalan där.
I år var det inga skandaler som den ifjol när Kikki Danielsson blev för full på scenen.
Tvärtom var det faktiskt riktigt bra. Bäst var som vanligt Leif "Loket" Olsson som konferencier. Han är makalöst duktigt på att hålla igång de mest tråkiga och stapplande intervjuer och få dessa att bli både roliga och intressanta. Han är verkligen påläst och dessutom har han faktiskt en rejäl portion humor och en tajming som är få förunnat.

Lotta Engberg var den första artisten ut och hon var faktiskt bra. Hon avslutade med en giganstik version av den underbara "Like a bridge over trouble water" med sig själv vid pianot uppbackad av bandet; en version som var hundra gånger bättre än vad man kan vänta sig av en gammal avdankad dansbandssångerska. Hon valde nog musikinriktning både för tidigt och lite fel. Hon är duktigare och bättre än ryktet säger. Dessutom borde hon skaffa sig en stylist. Hon ser ut och klär sig som en gammal "Ullaredskärring". Även om hon varit i branschen länge så är hon inte speciellt gammal. Hon är värd större uppskattning.

Efter Lotta kom Sven-Ingvarsprofilen Sven-Erik Magnusson med sin son på gitarr.
Det är beklämmande att se hur han fullständigt dödar både sig själv och sin enorma låtskatt som han har i bagaget. Bara för att sno åt sig så mykcet ära och pengar som möjligt, står han och sonen alltså själva med vars en akustisk gitarr på scenen. Det var alltså all musikalisk bakgrund de presterade till låtarna under cirka 70% av framträdandet.

Dessutom kan ingen av dom spela nämnvärt bra. De stod och kompade unisont med vispop-ackord och trots Sven-Eriks oklanderliga sånginsats blev framträdandet både platt och ointressant. Det lät som något halvkasst trubadurpar på någon bakgaterestaurang.

Det var inte förrän de två sista låtarna, när bandet kom in och stöttade upp det hela som det blev bra och då blev det riktigt bra.
Jag hörde att arrangörerna tjatat på Magnusson att man skulle tillföra den eminenta orkestern, som dessutom fanns på plats ändå och fick stå i kulisserna och vänta, men han vägrade in i det sista och till slut gick han med på två-tre låtar. När man skulle göra det andra extranumret såg jag att man var helt orepeterade, men bandet lyckades alldeles utmärkt med detta också.
Bandet skulle varit med från början, men nu blev det som sagt de som fick äran av det bra i framträdandet istället för Magnusson.
Hmm. Trodde han var mer mån om sitt varumärke än så?
Han hade verkligen behövt lyftet från en full orkester under hela framträdandet...


Något som absolut inte behöver hjälp är alltså loket. Jag får citera Sten Broman när han förklarar för Hagge Geigert hur man skall göra bra TV.
-Man måste ha kännedom om all teknik så man inte blir överraskad av någonting, Man måste vara tekniskt fullrustad. När man är det är det bara och slappna av och vara så naturlig som möjligt.

Det lyckas Loket verkligen med, ett proffs ut i fingertopparna.
Lyssna nu på Simon & Garfunkels version av "Like a bridge over trouble water" så se vi imorgon.

Såg "På spåret" ikväll och hoppades att Filip & Fredrik skulle förlora. Normalt gillar jag verkligen detta hyperskärpta komikerpar och allt som dom hittills presterat. Men förra gången dessa framträdde i "På spåret" gjorde dom bort sig så till den milda grad att jag blev både förnärmad, arg och besviken. Därför önskade jag ikväll deras avsked från "På spåret"
När den eminenta studioorkestern (Triple & Touch) framförde Martin Ljungs paradnummer "Svarta Malin" (och det med bravur) hade Filip & Fredrik mage att såga denna vid fotknölarna. (Inte framförandet, utan originalet).

Dessutom tyckte dessa inte att Hasse och Tages skämt hade "åldras med värdighet"(Hasse och Tage gick hand i hand med bland annat Martin Ljung. Dessutom skrev detta förnäma radarpar paradnumret "Fingal Olsson", speciellt till Martin Ljung.)

Filip och Fredrik: Ni är både intelligenta och duktiga och ni behöver inte ge er på sådana nationalhelgon som Hasse & Tage eller Martin Ljung. Det är som om Ronaldinho skulle såga Pelé för att framstå som en bättre fotbollsspelare själv. Skärp er!
Ändå får ni en ny chans av mig, för jag är förmodligen inte bättre själv, men om ni skall bli framtida svenska humorikoner borde ni ha bättre urskiljning än så.

Till er som läser detta vill jag säga: Lyssna på "Svarta Malin" med Martin Ljung, så ses vi imorgon.