tomas tillberg

När jag gick i lågstadiet på 1970-talet läste jag varenda rad om Åke Holmbergs delvis läspande och semmelätande privatdetektiv Ture Sventon. Den alltid oklanderligt rutigt klädde gentlemannens ständiga jakt på Ville Vessla upplevde jag som både spännande och inspirerande; hans strävan att alltid låta rättvisan segra.
Men när jag skulle välja någon av Ture Sventon-böckerna i läsläxa under lektionstid sågs inte dessa som något läsvärt.Det gavs massor av andra exempel på läsvärd litteratur men Ture Sventon ingick inte i den digra listan.

Jag kommer ihåg hur jag smög ner till det provisoriska biblioteket i källaren och läste dessa på rasterna, i smyg.
Idag läste jag i Svenska Dagbladets kulturdel om hur Magnus Ringgren berättar om att
"Åke Holmberg visste hur man gör stor litteratur av streckgubbar och kulissvärldar."

Det är fantastiskt hur det självklara kan ställas upp och ner bara tiden får gå. Jag undrar vad som hamnar på de ledande kultursidorna om 30-40 år?

Jag är dock glad att Ture Sventon fått upprättelse och tagit steget in i finrummet. Dock undrar jag och artikelförfattaren fortfarande varför Sventon läspar på vissa "s" och inte andra trots att de ibland är i samma mening?

Magnus Ringgren gör en förtjänstfull sammanfattning om privatdetektiven med den flygande mattan. Kul att läsa. Kul att se att Ture Sventon fått upprättelse. Kul att jag förstod "stor" litteratur redan som liten.

Nu väntar jag bara på att Sven Hassels smaskiga skildringar av andra världskrigets skyttegravsfasor skall bli fina nog för kulturdelen, men den tiden kommer nog aldrig. Språket är för torftigt, personligheterna för enfaldiga, men jag minns det som förbannat spännande och krigsromantiken fick verkligen bränsle.

Men det var när jag trodde att jag vuxit ifrån Ture Sventons bravader. Plötsligt idag insåg jag att det har jag nog aldrig gjort. Det blir till att plocka fram de gamla böckerna och damma av dessa för en ny runda.

Läs du också en Ture Sventon-bok, så ses vi imorgon.