tomas tillberg

Sitter i sen timme.

Har precis installerat en ny version av Winamp och lägger in en massa musik. Har fastnat för Stevie Wonder ikväll.

Det är den utmärkte floristen och musikkännaren (och kompisen) Nisse Jungbeck som lärt mig att fullständigt älska Stevie.

Jag har alla hans officiella plattor: 49 stycken. (Stevies alltså, Nisse har inte släppt någon vad jag vet)

Stevie Wonder är en jävla man, som Piraten hade sagt, och det är ett odelat positivt utlåtande.

Han uppträdde, som någon kanske kommer ihåg, på vår kungs femtioårsfest (tror jag att det var). Han sjöng som sig bör sin utmärkta sång "Happy Birthday". Mitt i alltihop ställer han sig upp och skriker: sjung med!

Om ni är någorlunda bevandrade i musik och kanske då valet av tonarter, vet kanske att Stevie Wonder sjunger som en kastratsångare fast med botten. Det finns bara två artister genom tiderna som skulle kunna ge honom en match och det är kungarnas kung, Elvis Presley och Roy Orbinson (prinsarnas prins?)

Det är i dessa höga toners världskrig som Stevie, (utan ont uppsåt) försöker få den vin-stinna publiken på kungens födelsedag att falla in i.

Jag säger som min brorson Hugo: Lllllllycka till.

Lyssnar på Stevies Live@rainbow från 1973.

Tänk att sitta och bli fullständigt trollbunden av en inspelning från 1973. Samma år som min bror Magnus föddes; jag tycker att han börjar bli gammal; han är fem år yngre än vad jag är.

Nåväl.

Den oerhört utmärkta låten "Living for the city" mynnar ut i ett jam där Stevie, som han senare försöker instruera kungens födelsedagsgäster, dirigerar den månghövdade publiken likt en lejontämjare och det dröjer länge innan han får som han vill.

Inte ens de rutinerade och välsjungande körsångerskorna förstår hans storhet förrän efter en stund och då jä*lar.

Lyssna på liveversionen från 1973 av "Living for the city" du också så hörs vi imorgon.