tomas tillberg

http://open.spotify.com/user/tillythetrixer/playlist/2ARYt6RZoFZTtPvzuKfEoj

Träffade Timbuktu idag över en lunch. Jäkla trevlig kille måste jag säga.
Att han var en talangfull, skicklig artist och musiker visste jag, men nu har jag fått bekräftat att han är förbannat trevlig och ödmjuk också.
Han berättade: för att överleva i den hårda vardagen måste man lära sig att simma i ALLA vatten. Sant.

Killen kan stoltsera med: Sju egna album,  fem grammis, fyra P3-guldpriser, tre guldskivor, två hem (Malmö och Segesholm) och ett stort hjärta.

Lyssna på "Karmakontot" och bli glad!


/Tomas

Jag är så glad att jag med mitt lilla intellekt äntligen har förstått att Alex Schulman inte har alla hönsen i redet.
Det gör mitt liv så mycket enklare; jag kan äntligen andas ut. Det är inte jag som är helt jävla sjuk i huvudet - det är han.

Han satt i TV och försökte vinna TV-tid genom att snacka skit om dansdsbandsgenerationen i allmänhet och Lasse Stefanz i synnerhet. Inget kan vara mer bortkastat.

Han satt och försökte sätta giganten Björn Ranelid på plats; glöm det.

Han försökte...

Listan kan göras lång; men för Alex Schulman finns ingen lycklig utgång. Inte ens en hundradels million apor kan hjälpa honom.

Plötsligt förstod jag hur 2009-års mediahora ser ut; en ohygglig syn.

Bara dom inte gör samlardockor av honom, leksaksbutikspersonalen skulle må illa; ingen skulle i och för sig köpa en sådan avart.

Kan karlen inte bara hålla tyst?

Ingen skulle vara gladare än vad jag jag skulle vara då.

Var precis och träffade Micke Nilsson, som hade ett par dagars ledigt i EM-uppladdningen. Det blev denna bild tagen på Hesslegatan i Kristianstad som reklam för en EM-macka som Conditori Duvanders tagit fram.

Micke var lika trevlig och ödmjuk som vanligt och framgångarna i fotbollen har inte påverkat honom negativt i alla fall.

Dessutom är mackan väldigt god.

Var precis hos "min" tandläkare, Peter Appelkvist. Egentligen skulle jag varit där i måndags, men jag missade tiden,. Skrev upp den på tisdagen istället och då var det ju så dags.

Men han skällde faktiskt inte på mig när jag kom idag istället.

Tänkte tillbaka på hur skiträdd jag var för att gå till tandläkaren innan jag började gå till honom. Jag gick som på nålar flera dagar innan mötet och när jag satt där rann kallsvetten och jag höll ett krampaktigt tag i armstödet.
 
Idag höll jag på att somna i stolen.

Han är så skicklig på att inte vara tandläkare om ni förstår hur jag menar.
Han är ju rysligt trevlig dessutom.

Mottagningen är ganska långt ifrån min barndoms skräckbild av en dylik. Här är det ombonat, bra musik med lagom volymstyrka, platt TV i strategisk ögonhöjd så att  man kan vila ögonen på något intressant istället för att få en suddig bild av ett tandläkarborr två centimeter från näsan.

Borr, förresten; inga hål!

Det blir ju som bekant ännu trevligare att gå till tandläkaren då - och detta var alltså ett trevligt tandläkarbesök värt att skriva hem om.

Den enda låten som jag nu i efterhand minns hördes i bakgrunden var "Advertising Space" med Robbie Williams.

Jäkla bra låt med en kanonartist.

Lyssna på den du också så hörs vi...

Var på sista föreställningen av den utmärkta musikalen Tarzan på Kristianstads Teater igår. efter 30 föreställningar var det tyvärr till ända och det blev en värdig final.

Efter föreställningen var det avlsutningsfest och jag fick alltså äran att vara med där.  En helt underbar tillställning som höll på till morgonkvisten. Under kvällen kom karaokemaskinen fram och den kvaliteén som var på framträdandena var av allt annat än Karaokeklass. Det var stundtals snudd på världsklass.

Tack för en fantastisk föreställning, både den som utspelade sig på scenen, men även efter att lamporna hade slocknat...

Det var faktiskt ganska länge sedan jag tände till på musik.
Missförstå mig inte; jag tänder till på musik varje dag - det är mitt livselixir.

Men att upptäcka ny musik som är bra - riktigt bra, hör inte till vanligheterna.

Men Jack Johnson är ordentligt bra.

Det får mig att må kanon.

Vad tycker du?

Lyssna på Sleep trough the static, så hörs vi. - berätta gärna vad du tycker.

Fyllde fyrtio häromdagen.
Min kära fru och familj överraskade mig med en resa till världens bästa huvudstad.
Budapest innehåller mer kvalitéer än man kan tro när man utläser dess namn.
Om man börjar med att snegla tillbaka på dess forna existens inser man att befolkningen inglunda har vilat på några trygga lagrar; först var det romarna som i början av vårt millenium styrde och ställde. Efter det var det muslimerna som hade övertaget under medeltiden. I slutet av 1800-talet var det Österikarna som i allians kunde kontrollera den vackra staden och dess landsbygd. Som en följd av detta var hela landet en enkel brödsmula i den stora örnens klo; när det andra världskriget utvecklades fick Hitlertyskland ett herravälde över de stackars ungrarna. Som om det inte var nog så vet vi alla att det andra världskrigets utfall ingalunda var något som var fördelaktigt för mitteuropas stater. Det skedde en handel och vandel som idag närmast finner sitt jämlike i centralafrikanska stater; kommunismen styrde och ställde.
Nåväl. Jag reser gärna till Budapest och jag anser att det är en mycket spännande smältdegel av både politik, kulturhistoria och gastronomisk sensation. Dessutom är det fortfarande billigt.

Ibland mycket billigt.

Har du inte varit i Budapest har du bara dig själv att skylla.

Här följer ett par höjdpunkter du inte bör missa:

1. Frukost i Saluhallen vid Donaus strand. Hallå!
Känn historiens vingslag.

2. Bada i Gellertbadet - med vidföljande massage. Jag väger en bit över 100 kg. Han som masserade mig vände på mig som en bit salami.

Pang!

- så var jag som en vante i vinden; fantastiskt

- dessutom kunde han verkligen massera.

Min son Alex skulle också invaggas i massagens hemliga värld. Han ballade ur halvvägs och tog bara rygg och armar. Men han väger 50 kg och är ibland lite blyg...

3. Ät på världens bästa restaurang: Mongolian Br-B-Que. Fråga, jag har adressen...

4. Gå, upplev och shoppa loss på den Kinesiska marknaden. Det är den bästa kryddan till alla "Shop o hollics" i världen. Min bror Peter skulle nog inte överleva knappt en kvart i detta himmelrike där de vackraste skor kostar cirka 120 svenska kronor.

5. och till sist. handla i en kvartersbutik. Allting kostar ingenting. Köp en bra flaska vin för 23 kronor eller en påse chips för 3 kronor. Det enda som skulle kunna vara ett hinder är medborgarna, som varit med om kommunismens vedermödor och fortfarande är kvar där; men det är faktiskt bara ett nöje - som att gå på museum utan att betala inträde...

I LOVE BUDAPEST.

Såg Så skall det låta ikväll igen.

Nu var det inte så dåligt.

Det är en utveckling!

Jag tyckte faktiskt att Amy Diamond var duktig. Rafael Edholm var en överraskning. Sofia Källgren var säker, men det är ingen nyhet.

Men det största behållningen var Fredrik Swahn. Varför hör man inte mer av honom i TV och radio. Frågar man mig kan man slänga bort många av dagens s.k "fixstjärnor" som är värdelösa och plocka in honom istället.

Jag har lagt in en hel del ny musik i mitt Winamp och fixade in alla mina Frank Zappa-plattor.
Han kan kanske vara svår för de oinvigda men när man väl fått grepp om honom är han fantastisk.

Den absolut mest begåvade trummisen som jag har spelat ihop med någon gång, Patrik Dahlbom, berättade för mig om Zappa. (Dahlbom är alltså oerhört begåvad och dessutom bevandrad i Zappas musik (bland annat).

Patrik var med i min uppsättning av Italian Rhapsody dessutom var han drivande när han, jag och den eminente Jonas Svensson (även han i Italian Rhapsody mm) Satte upp Floyd - konserten på taket vid Lilla Torg i Kristianstad.

Nåväl.

Vi var på en spelning i Malmö, Patrik och jag (bland andra). Med oss var någon stand-uptjej från Malmö som senare var programledare på SVT i det som kallas 21:30.

När vi satt "backstage" och väntade på att vi skulle börja lira berättade Zappaexperten Dahlbom om att just Frank Zappa var mycket disciplinerad och hade satt upp en del speciella krav på sina begåvade musiker.

De skulle kunna ALLA av Zappas många låtar. Dessutom repades de in i en tre - fyra olika versioner (takter, rytmer och arrangemang skiftade)

Det fanns ingen planerad låtlista.

Ett par sekunder innan en låt skulle framföras visade maestro Zappa med sina fingrar vilken låt det var, i vilket tempo den skulle spelas och i vilket arrangemang.

De oerhört begåvade, men ganska pressade musikerna hade alltså hundratals låtar att välja mellan i tre - fyra olika tempo och lika många arrangemang - utantill.

För er som ännu inte är frälsta i Frank Zappa kan lyssna till "Bobby Brown" och sen tipsar jag gärna om fler fantastiska låtar.

Lyssna på den - så ses vi imorgon!

Såg "Så skall det låta" i kväll. tyckte det var mediokert.

Det enda som gav programmet någorlunda glans var Sonja Aldén.

- Men gör det själv, tänker ni.

Men då hade jag tackat nej.

Man bör ha lite mer självkritik än till exempel Marie Linberg. Hon borde tackat nej.

Höjdpunkten kom oannonserat efter programmet. Den utmärkte Robin har en egen talkshow.

Alla talkshows är importerade från USA och originalet Johnny Carson.

Bäst just nu är David Letterman. (och under minst 20 år)

Först ut i Sverige var den utmärkte Lennart Hyland.

Sen har det följt en del bleka kopior (Kristian Luuk (Sen kväll med Luuk) och Ola Lindholm (Riktig talkshow).

En positiv stjärna under senare år har varit den charmanta "Babben", men bäst just nu är malmöiten Robin.

Han kör sin egen stil och har inte bara tajming och känsla utan är lite "full i fan" och vänder upp och ner på en hel del under programmet...

Ett inslag i programmet ikväll var "kändisspotting med Åke" vilket nog är det roligaste jag sett på länge.

Han hade två utmärkta gäster: Hipp Hipps Johan Wester och den trevliga och begåvade sångerskan Sanna Nielsen.

Det var ett kanonprogram och man vill faktiskt ha lite mer när det börjar närma sig slutet, vilket är ett bra betyg.

Men åter till "Så skall det låta" . Där framfördes ju faktiskt en hel del bra låtar.

En låt som jag fastnade för och som jag egentligen inte borde gilla, men när jag tänker efter är den ju faktiskt bra.

I original framförs den av en helt fantstisk sångare och den har både innebörd och tanke bakom sin tillkomst.

Otippat är det: "När vindarna viskar mitt namn" med Roger Pontare. En fantastisk röst och en jäkla bra låt - faktiskt.

Han borde vara med i "Så skall det låta".

Lyssna på den låten så hörs vi imorgon.

Sitter i sen timme.

Har precis installerat en ny version av Winamp och lägger in en massa musik. Har fastnat för Stevie Wonder ikväll.

Det är den utmärkte floristen och musikkännaren (och kompisen) Nisse Jungbeck som lärt mig att fullständigt älska Stevie.

Jag har alla hans officiella plattor: 49 stycken. (Stevies alltså, Nisse har inte släppt någon vad jag vet)

Stevie Wonder är en jävla man, som Piraten hade sagt, och det är ett odelat positivt utlåtande.

Han uppträdde, som någon kanske kommer ihåg, på vår kungs femtioårsfest (tror jag att det var). Han sjöng som sig bör sin utmärkta sång "Happy Birthday". Mitt i alltihop ställer han sig upp och skriker: sjung med!

Om ni är någorlunda bevandrade i musik och kanske då valet av tonarter, vet kanske att Stevie Wonder sjunger som en kastratsångare fast med botten. Det finns bara två artister genom tiderna som skulle kunna ge honom en match och det är kungarnas kung, Elvis Presley och Roy Orbinson (prinsarnas prins?)

Det är i dessa höga toners världskrig som Stevie, (utan ont uppsåt) försöker få den vin-stinna publiken på kungens födelsedag att falla in i.

Jag säger som min brorson Hugo: Lllllllycka till.

Lyssnar på Stevies Live@rainbow från 1973.

Tänk att sitta och bli fullständigt trollbunden av en inspelning från 1973. Samma år som min bror Magnus föddes; jag tycker att han börjar bli gammal; han är fem år yngre än vad jag är.

Nåväl.

Den oerhört utmärkta låten "Living for the city" mynnar ut i ett jam där Stevie, som han senare försöker instruera kungens födelsedagsgäster, dirigerar den månghövdade publiken likt en lejontämjare och det dröjer länge innan han får som han vill.

Inte ens de rutinerade och välsjungande körsångerskorna förstår hans storhet förrän efter en stund och då jä*lar.

Lyssna på liveversionen från 1973 av "Living for the city" du också så hörs vi imorgon.

Jag läste någonstans att om man tyckte "På spåret" är bra så är det ett tecken på att man börjar bli gammal.

Då börjar jag bli gammal.

Nåväl. Såg finalen ikväll och tyckte väl inte att det programmet var bättre eller sämre än något annat program i serien, utom på en punkt.

Husbandet, Triple & Touch är oerhört musikaliska och begåvade.

Idag framförde dessa Lennon & McCartneys All You Need is Love på ett högst föredömligt sätt.

Efter programmets final tände jag till och var tvungen att bege mig till arbetsrummet och lyssna på Beatles.

Denna fanstastiska grupp och detta fantastiska låtskrivarpar. (Lennon & McCartney)

Jag har samlat på mig alla låtar som Beatles har spelat in och det är inte lite.

Det är så skönt att lyssna på lite riktig musik som kontrast till allt detta "idol"-elände.
Datoriserade ljud och tillrättalagda slingor som inte ger något. H

ellre lite skev sång med känsla och hjärta än tvärtom.

dag spelade jag och sonen (Alexander) Guitar Hero på Nintendo Wii. Han är fantastisk på det och jag suger verkligen (första gången jag spelade idag) .

Däremot är musiken kanon och det gläder mig att man satsat på att köpa loss originallåtar. Så när Carlos Santanas version av Black Magic Woman skapade lite problem i den datoriserade världen för mig, tog jag min riktiga gitarr och hängde på istället.

Så det slutade med att jag och Alex jammade till nämnda låt. J

ag på akustisk gitarr och han på Guitar Hero. Sjukt men fantastisk.

Lyssna på All You Need is Love du också så hörs vi imorgon!

Jag såg programmet Klass 9A på Sveriges Televison ikväll och jag är väldigt bekymrad...
Där fanns en lärare som sågade elevernas kunskaper så till den milda grad att jag trodde knappast att det var sant. Speakerrösten förkunnade att kunskapen var förfärlig bland eleverna.

Lärarens språkkunskaper fick stå oemotsagda.

Han sög.

Det är inte konstig att det går utför med det svenska språket.
Så många felaktiga böjningar har jag inte hört sedan min nästkusin Jason gästade sin morfar Sigge Fridén i början av 1980-talet och han bara hade varit i Sverige i totalt en vecka av sitt liv. Under en dag hängde han med mig till skolan. Jasons svenskakunskaper var betydligt bättre än denne TV-presenterade atematik- och fysikläraren,som vunnit priser osv.

Dessutom kom han försent till lektionen (läraren, inte Jason). En halvtimme.

Hmm. Jag är bekymrad.

Hans bestämda artiklar och framförallt hans interjektioner var utom all kritik.

Måhända att hans pedagogik är lysande och hans kunskaper i exempelvis matte är fantastiska. Men hans språkkunskaper i framförallt Svenska är ingalunda godkända. Han ställer krav på eleverna, men tydligen inte på sig själv...


Hur skall vi kunna undvika att Svenska språket försvinner?

Kanske:
Gör som jag gjorde häromdagen: Jag gick in på en antikvariatsida på nätet och köpte Sten Bromans enda skönlitterära verk: "Farväl Kött".

Språket är vassast av det vassaste och intrigen är lite ekivok. Baksidestexten skvallrar om dess inriktning: ...två korta erotiska noveller med epilog... ...är icke skriven för vegetarianer,icke för konfirmander.

Läs den du också så hörs vi imorgon!

Jag har blivit väldigt fascinerad av George Dixons livsöde. George föddes troligen i Spanska Cadiz 1931 och blev tidigt föräldralös. Han växte upp på ett barnhem och fick flytta till Italien under det Spanksa inbördeskriget. Där fanns han när andra världskriget fick sitt utbrott. Då flydde han tillsammans med några äldre barnhemskamrater.
Efter en tid hos en lokal lantrbukare smet han ombord på ett fartyg som fripassagerare och upptäcktes tyvärr. Stadslös och helt utan pass eller några andra papper, ville inget land ta emot honom.
När han av en slump hamnade på S/S Jean och anlade i Åhus hamn var det ingen vacker syn som mötte Landsfiskal Martin Larsson när han kom ner i lastrummet under däck. Där fanns Geroge Dixon fastkedjad och nästan naken.
Landsfiskal Larssons familj tog sig an den då 15-årige föräldralösa grabben, som var utan nationalitet men kunde prata felra språk flytande.

Han stannade i Åhus och utvecklade sin gudabenådade talang. Han var nämligen en sångare av stora mått - han levde verkligen upp still sitt smeknamn Lille Caruso.

Han ställde upp i mängder av talangtävlingar och vann massor av priser. Han var på gång med både skivinspelning och framträdande i Hylands karusellen.

Överst på Georges önskelista stod en egen motorcykel så att han kunde ta sig mellan sina framträdande för egen maskin.
För att få råd med en sådan valde han att mönstra på ett fartyg. M/S Nedjan.
När fartyget lämnade Norrsundets hamn nära Gävle var katastrofen ett faktum. Fartyget gick under och Lille Caruso blev ett offer för havet.


I helgen hade jag ett mycket trevligt möte med en av Landsfiskal Larsson döttrar som växte upp med den charmige spanjoren i sitt hem. Den lilla söta tonårstjejen har hunnit bli 80 år, men charmen - och minnet är det inget fel på.

Det var mycket spännande och givande och det mynnar nog ut i en artikel i någon form.


Mig veterligt finns det ingen inspelning av George Dixons underbara skönsång, men enligt ögonvittnen älskade han att sjunga Italienska klassiker bland annat O sole mio.

En fantastisk sång från 1898:

Che bella cosa na jurnata 'e sole,
n'aria serena doppo na tempesta!
Pe' ll'aria fresca pare gia' na festa...:
Che bella cosa na jurnata 'e sole.
Ma n'atu sole
cchiu' bello, oi ne'.
'o sole mio
sta 'nfronte a te!


Lyssna på en inspelning av O sole mio med den italienske ynglingen Robertino eller kanske Elvis version Its Now or Never så hörs vi imorgon.

Det finns inte så många musikband som har hållit ihop speciellt länge igenom åren. Rolling Stones är ju ett, även om det varit "si så där" med Bill Wymans medverkan de senaste 25 åren.
Beatles är ju också ett genuint band, men de höll faktiskt inte ihop speciellt länge. Många vill mena att Yoko Ono var en stor del i detta sönderfall när hon fick ikonen John Lennon på andra tankar; enligt de flesta belackare var det Onos blotta närvaro som drev en kil mellan Lennon och de andra i bandet (McCartney, Harrison och Starr).

Men det band som verkar ha varit mest genuint under längst tid och dessutom serverat de mest fantastiska hits är nog Dublinbandet U2.
I 32 år har de kört på oförminskat och har väl aldrig haft några egentliga svackor.
Betänk att de kom från samma ort och gick i samma skola. Paul Hewson hade inga egentliga musikaliska kvalitéer när Lawrence "Larry" Joseph Mullen Jr. satte upp ett band där Adam Clayton spelade bas. Nämnde Paul Hewson skulle sjunga och spela gitarr. Till en början gick det sådär. Men sen kom Paul på att han skulle byta till ett coolare artistnamn.

När han började öva på sin nya autograf, ifall någon skulle fråga efter den, var den kortare, coolare och betydligt slagkraftigare.

När han började skriva Bono istället för Paul, skrev han också musikhistoria...

Jag har alla låtar som U2 spelat in och ikväll valde jag att lyssna på den kanske bästa av dessa.

Nu är jag lyckligt gift sedan 13 år tillbaka, men skulle jag gift mig idag hade det absolut varit den låten som hade fått sätta signum på hela festen.

Oavsett: lyssna på "Love Rescue Me" så hörs vi i morgon.